CommeSiCommeCa

I DN såg jag förra helgen en notis om att min kuselin Lina ska uppträda på Berns. Tillsammans med ALBIN! Den gemensamma nämnaren äääär..... Familjen Arnér.
(Nä, skoja bara. Det är nämligen så att hela min familj följer dessa två personers karriär och har gjorts så ett tag nu, fast på olika håll. Helt olika håll. Men det känns kul då att de står på samma scen.) Albin gick i samma årskurs som min bror på Adolf Fredriks Musikskola och Lina är som sagt då kusin till min bror och mig. Lina har en fantastisk röst, operaröst om man får kalla det så. Och Albin är både skådespelare och musikalartist.

Till föreställningen/samtalet bjöds det på asiatisk brunch. Mumsigt.
Det var riktigt, riktigt trevligt.

Allt inleddes med prat om tårar och sorg. "Programledaren" förutspådde att vi, publiken, skulle få gråta när Lina skulle framföra *ett namn på ett känt operanummer*, men jag själv satt torr i ögat- tills det att Lina nämnde min farmor (hennes mormor) och hennes bortgång. Så att sitta där och höra på ett annat barnbarns syn på den händelsen, med min pappa och hans syster i publiken kändes... Ja. Starkt. Att farmor gick bort var en enorm grej i släkten. Alla såg  upp till henne.

En trevlig brunch följt av ett besök till Akademibokhandeln. Jag ska önska mig en lärobok i franska.