Del 4
Lördag
Nog låg vi stilla, men inte vid en kaj. Utan vi låg för ankare.
Jag hade beställt frukost till mitt rum. Men innan den hann ringa på dörren ringde pappa. Pappa, inte mamma?
"Hej. Jo mammas höft har luxerat." Han var så lugn på rösten att jag också höll mig lugn. jag sa OKEJ, jag lägger mig och vilar lite till. Det gjorde jag, min frukost kom och jag hade ju inte världens aptit direkt. Men jag åt och tittade ut genom fönstret.
ps. Luxerad höft innebär att den hoppat ur led. Jag har röntgenbilder här, de är inte vackra. Mamma har en gång opererat sin höft och se ndess har den hoppat ur led en gång och nu ännu en gång då då. Det gör fruktansvärt ont. Och händer när man sätter sig på huk eller på en för låg toasits.
Jag gick till pappa. Anna Stina som jobbar som sjuksköterska som sagt fick ta hand om mamma tillsammans med båtens Doc. Efter några timmar kom Stina till oss och berättade att dom inte kune göra något på båten- utan skulle behöva ta henne in till land. DRAMA! Det var väldigt spänt, läskigt och obehagligt. De skulle ringa in sjukhusfolk från land som skulle ta sig till båten med en liten sjukhusbåt, sen skulle de söva ner mamma och hon blev trött och borta... de skulle packa in henne i en bår och lyfta och utsätta henne för smärta... Jag vankade korridoren fram och tillbaka. Pappa höll sig lugn. Stinah öll hand och försökte prata med mamma. Alla stiiga servitörer ställde sig på rad utanför mottagningen. JAg trodde de skulle vinka ett värdigt hejdå, jag blev ltie rörd. Men de skulle hjälpa till och bära. Detta gjorde dom genom matsalen, genom köket, via trappor och smala dörrar och sen lfyte de henne över vattnet över till lilla båten. Usch. Pappa o stina åt lunch, de tyckte jag skulle ta båten in till Saint Jean de Luz och roa mig lite.
So I did.
Denna.
Hej frankrike!!! <3 <3 <3
Njut, njut och åter njut.
sådan söt stad med massa fönsterluckor och färger var man än tittade.
Så går det.
Nog låg vi stilla, men inte vid en kaj. Utan vi låg för ankare.
Jag hade beställt frukost till mitt rum. Men innan den hann ringa på dörren ringde pappa. Pappa, inte mamma?
"Hej. Jo mammas höft har luxerat." Han var så lugn på rösten att jag också höll mig lugn. jag sa OKEJ, jag lägger mig och vilar lite till. Det gjorde jag, min frukost kom och jag hade ju inte världens aptit direkt. Men jag åt och tittade ut genom fönstret.
ps. Luxerad höft innebär att den hoppat ur led. Jag har röntgenbilder här, de är inte vackra. Mamma har en gång opererat sin höft och se ndess har den hoppat ur led en gång och nu ännu en gång då då. Det gör fruktansvärt ont. Och händer när man sätter sig på huk eller på en för låg toasits.
Jag gick till pappa. Anna Stina som jobbar som sjuksköterska som sagt fick ta hand om mamma tillsammans med båtens Doc. Efter några timmar kom Stina till oss och berättade att dom inte kune göra något på båten- utan skulle behöva ta henne in till land. DRAMA! Det var väldigt spänt, läskigt och obehagligt. De skulle ringa in sjukhusfolk från land som skulle ta sig till båten med en liten sjukhusbåt, sen skulle de söva ner mamma och hon blev trött och borta... de skulle packa in henne i en bår och lyfta och utsätta henne för smärta... Jag vankade korridoren fram och tillbaka. Pappa höll sig lugn. Stinah öll hand och försökte prata med mamma. Alla stiiga servitörer ställde sig på rad utanför mottagningen. JAg trodde de skulle vinka ett värdigt hejdå, jag blev ltie rörd. Men de skulle hjälpa till och bära. Detta gjorde dom genom matsalen, genom köket, via trappor och smala dörrar och sen lfyte de henne över vattnet över till lilla båten. Usch. Pappa o stina åt lunch, de tyckte jag skulle ta båten in till Saint Jean de Luz och roa mig lite.
So I did.
Denna.
Hej frankrike!!! <3 <3 <3
Njut, njut och åter njut.
sådan söt stad med massa fönsterluckor och färger var man än tittade.
Så går det.
Kommentarer
Trackback
