Kvinnor #1
Åh.
Jag letade fram Beyonce's Halo och tryckte på play. Nyss. Alldeles nyss. Så himla bra låt. Så himla bra morgonlåt.
När jag hör den, precis som med många andra låtar sjungna (?) av kvinnor, tjejer, primadonnor och bitches, blir jag glad och jag fylls av respekt inför tjejer med bra röst. Mer det än något annat- bra röst. Inte alltid vacker stämma, utan ärlig, avskalad och inte tillgjord ton. Säkert/Hello Saferide är perfekt exempel på det. Hon sjunger bara precis så som hon skulle gjort i vardagsrummet hemma. Dessutom skriver hon vackrast svenska texter i Sverige. Enligt mig. Hon och icke-kvinnan Thåström får mig att häpna. Jag ska någon gång försöka få ner i ord, här på Commesicommeca, vad jag känner när jag hör Säkert. Och jag ska berätta vad jag får för bilder när jag hör Allt som är Ditt. Den blogginläggskaramellen har jag sugit på sedan i januari. Apropå bilder man ser- Promise and the Monster är en artist som består av en tjej från Uppsala. Mer än så vet jag inte, och mer än så vill jag inte veta. När jag började lyssna på hennes platta i december -07 blev jag så att säga Blown away. Jag mår bra, FYSISKT bra när jag hör hennes musik och jag får fina bilder i huvudet. Så MYCKET bilder i huvudet. Jag minns när jag och Amanda gick över gatan och jag sa"Amanda, hennes musik får mig att se såna bilder, jag drömmer mig bort som aldrig förr! Du måste höra henne!" Denna sinnesstämning kommer till mig mer på vintern än mitt i sommarn.
Apropå Amanda, hon är en av många bra kvinnor.
Igår när jag åkte bussen hem satt två kvinnor i fyrgruppen längst fram på blåbussarna. Dom satt så dom åkte baklänges. Dom höll armkrok. Sen började ena pilla i den andres hår, stryka baksidan av handflatan på den andres kind, de log hela tiden och de viskade till varann. De började pussas och fortsätta hålla armkrok. Den ena verkade först obekväm med det hela, för hon sneglade på dom mittemot och på alla runtomkring. Men när jag tittade tillbaka tio min senare så verkade hon ha slutat bry sig. Jag tittade på dom, mycket, men diskret. Jag blev tårögd. Dom såg så hemskt kära ut. Och de såg starka ut. Jag kunde inte undgå att tänka att dom är modiga som vågar visa det så öppet. Det är verkligen inte självklart att man vågar det som homosexuell. Jag blev så överväldigad också av att den ena först tvekat men sen verkat strunta i det. Där satt jag på bussen med tårar i ögonen och Anna Ternheim i öronen.
Jag var på väg hem från kräftskivan när den stunden ägde rum. Det var en BRA kräftskiva. Med bra vänner. Där fanns det vänner, tjejer, som jag bara ville gråta för när jag såg dom och kramade dom hejdå.
Tidigare imorse var vi ute och sprang. Det bästa jag gjort denna vecka, tror jag. Nu känner jag mig stark, bra och det känns att man har muskler när muskler ömmar. Vi köpte nybakat bröd och åt en stadig frukost. Jag är ensam hemma och väljer därför att lyssna på s.k starka kvinnor på högre volym.
Nu blir det Regina Spektors Laughing With
Jag letade fram Beyonce's Halo och tryckte på play. Nyss. Alldeles nyss. Så himla bra låt. Så himla bra morgonlåt.
När jag hör den, precis som med många andra låtar sjungna (?) av kvinnor, tjejer, primadonnor och bitches, blir jag glad och jag fylls av respekt inför tjejer med bra röst. Mer det än något annat- bra röst. Inte alltid vacker stämma, utan ärlig, avskalad och inte tillgjord ton. Säkert/Hello Saferide är perfekt exempel på det. Hon sjunger bara precis så som hon skulle gjort i vardagsrummet hemma. Dessutom skriver hon vackrast svenska texter i Sverige. Enligt mig. Hon och icke-kvinnan Thåström får mig att häpna. Jag ska någon gång försöka få ner i ord, här på Commesicommeca, vad jag känner när jag hör Säkert. Och jag ska berätta vad jag får för bilder när jag hör Allt som är Ditt. Den blogginläggskaramellen har jag sugit på sedan i januari. Apropå bilder man ser- Promise and the Monster är en artist som består av en tjej från Uppsala. Mer än så vet jag inte, och mer än så vill jag inte veta. När jag började lyssna på hennes platta i december -07 blev jag så att säga Blown away. Jag mår bra, FYSISKT bra när jag hör hennes musik och jag får fina bilder i huvudet. Så MYCKET bilder i huvudet. Jag minns när jag och Amanda gick över gatan och jag sa"Amanda, hennes musik får mig att se såna bilder, jag drömmer mig bort som aldrig förr! Du måste höra henne!" Denna sinnesstämning kommer till mig mer på vintern än mitt i sommarn.
Apropå Amanda, hon är en av många bra kvinnor.
Igår när jag åkte bussen hem satt två kvinnor i fyrgruppen längst fram på blåbussarna. Dom satt så dom åkte baklänges. Dom höll armkrok. Sen började ena pilla i den andres hår, stryka baksidan av handflatan på den andres kind, de log hela tiden och de viskade till varann. De började pussas och fortsätta hålla armkrok. Den ena verkade först obekväm med det hela, för hon sneglade på dom mittemot och på alla runtomkring. Men när jag tittade tillbaka tio min senare så verkade hon ha slutat bry sig. Jag tittade på dom, mycket, men diskret. Jag blev tårögd. Dom såg så hemskt kära ut. Och de såg starka ut. Jag kunde inte undgå att tänka att dom är modiga som vågar visa det så öppet. Det är verkligen inte självklart att man vågar det som homosexuell. Jag blev så överväldigad också av att den ena först tvekat men sen verkat strunta i det. Där satt jag på bussen med tårar i ögonen och Anna Ternheim i öronen.
Jag var på väg hem från kräftskivan när den stunden ägde rum. Det var en BRA kräftskiva. Med bra vänner. Där fanns det vänner, tjejer, som jag bara ville gråta för när jag såg dom och kramade dom hejdå.
Tidigare imorse var vi ute och sprang. Det bästa jag gjort denna vecka, tror jag. Nu känner jag mig stark, bra och det känns att man har muskler när muskler ömmar. Vi köpte nybakat bröd och åt en stadig frukost. Jag är ensam hemma och väljer därför att lyssna på s.k starka kvinnor på högre volym.
Nu blir det Regina Spektors Laughing With
Kommentarer
Trackback
