Makaronerna tog mig tillbaka till 1996
Idag åt jag makaroner.
Jag har inget minne av att det var så svårt att äta makaroner. Att det var så svårt att äta med gaffel menar jag. Dom trillar ju bara av!?
När jag efter en stund skulle försöka sticka in gaffeln i ett antal makaroner, istället för att skyffla upp dom på gaffeln, inser jag hur jag omedvetet böjer mig fram för att få en nära titt på tallrikens upplägg och gaffelns piggar. Detta för att det är ett piller-göra att försöka lyckas sticka in gaffeln i fler än tre makaroner. Det krävs viss teknik.
Och när jag gör detta får jag en mer eller mindre nostalgisk våg sköljd över mig. Plötsligt var året 1996 och jag satt i vårt gamla trånga kök med gröna skåp, lådor och luckor.
Jag satt vid matbordet på min plats, mamma mittemot, pappa bredvid henne och bror till höger om mig. Bakom mamma stod det vita kylskåpet med massa magneter på. Magneterna som mamma hatade men som jag alltid lekte med, flyttade runt, tappade i golvet och hade sönder. När en gått sönder kom jag alltid hem med minst två till, på så vis utökades alltid antalet.
Dom var i sådana färger som jag idag skulle hata lika mkt som min mamma alltid gjort. Det är intressant hur man växer upp med vissa vanor, åsikter och likes and dislikes...
Ikväll mindes jag hur som haver den nästan exakta känslan av att sitta i det gröna köket... Och äta stekt falukorv (jag åt nämligen stekt faukorv med makaronerna ikväll). Jag såg framför mig hur falukorven 1996 var färdiguppskuren, bredvid låg makaroner som var större än snabbmakaroner och var på så vis extra svåra att få upp på gaffeln. Jag minns exakt hur jag log, vilka saker som stod var i köket och i vilken vinkel jag tittade upp när jag äntligen lyckats med mitt pyssel. Jag brukade altid någon gång under makaronmiddagarna sitta så länge och pilla att jag nästan dreglade av koncentration... Men till slut, till slut lyckades jag trä på 3-4 makaroner på var och en av gaffelns tre piggar.
Sen höjde jag gaffeln sakta från tallriken för att inget skulle ramla av och när jag sen höjde den till skyn och ropade åt mig uppmärksamheten från hela familjen fick jag inga jubel eller applåder. Nej, en suck hördes från min bror, ett litet hopplöst veck lades i pannan på min mamma och jag fick bryska ögonbryn från pappa.
Minnesbilder kommer så oväntat ibland.
Jag har inget minne av att det var så svårt att äta makaroner. Att det var så svårt att äta med gaffel menar jag. Dom trillar ju bara av!?
När jag efter en stund skulle försöka sticka in gaffeln i ett antal makaroner, istället för att skyffla upp dom på gaffeln, inser jag hur jag omedvetet böjer mig fram för att få en nära titt på tallrikens upplägg och gaffelns piggar. Detta för att det är ett piller-göra att försöka lyckas sticka in gaffeln i fler än tre makaroner. Det krävs viss teknik.
Och när jag gör detta får jag en mer eller mindre nostalgisk våg sköljd över mig. Plötsligt var året 1996 och jag satt i vårt gamla trånga kök med gröna skåp, lådor och luckor.
Jag satt vid matbordet på min plats, mamma mittemot, pappa bredvid henne och bror till höger om mig. Bakom mamma stod det vita kylskåpet med massa magneter på. Magneterna som mamma hatade men som jag alltid lekte med, flyttade runt, tappade i golvet och hade sönder. När en gått sönder kom jag alltid hem med minst två till, på så vis utökades alltid antalet.
Dom var i sådana färger som jag idag skulle hata lika mkt som min mamma alltid gjort. Det är intressant hur man växer upp med vissa vanor, åsikter och likes and dislikes...
Ikväll mindes jag hur som haver den nästan exakta känslan av att sitta i det gröna köket... Och äta stekt falukorv (jag åt nämligen stekt faukorv med makaronerna ikväll). Jag såg framför mig hur falukorven 1996 var färdiguppskuren, bredvid låg makaroner som var större än snabbmakaroner och var på så vis extra svåra att få upp på gaffeln. Jag minns exakt hur jag log, vilka saker som stod var i köket och i vilken vinkel jag tittade upp när jag äntligen lyckats med mitt pyssel. Jag brukade altid någon gång under makaronmiddagarna sitta så länge och pilla att jag nästan dreglade av koncentration... Men till slut, till slut lyckades jag trä på 3-4 makaroner på var och en av gaffelns tre piggar.
Sen höjde jag gaffeln sakta från tallriken för att inget skulle ramla av och när jag sen höjde den till skyn och ropade åt mig uppmärksamheten från hela familjen fick jag inga jubel eller applåder. Nej, en suck hördes från min bror, ett litet hopplöst veck lades i pannan på min mamma och jag fick bryska ögonbryn från pappa.
Minnesbilder kommer så oväntat ibland.
Kommentarer
Postat av: Amandy
Haha, du förgyllde min dag lite sötnos.
Trackback
