Jag vet vem han är, min tonårshjälte
5e maj
Det var idag det hände. Utan att låta helt från vettet så menar jag att jag har hoppats på att det här skulle komma i minst ett år, varje gång man promenerat på stan eller sett ett liknande ansikte?
Och tydligen har jag tänkt mig scenariot så många ggr att jag nu var väl förberedd. Den nervositet som kom alla, alla ggr under EOtiden snuddade inte ens vid mig. Beror det på mognad och distans till det hela?
Jag var tvungen att bestämma mig fort som attan, snart var han för långt bort från övergångsstället. Jag var skyldig mig själv att hojta på honom.
Jag hann inte tänka mer än ?jag måste göra det, jag skiter i hur mycket jag skäms efteråt, vi kommer inte korsa varandras vägar igen så jag kan inte skjuta på det.?
Och något man inte tänker- men vet och känner innerst inne under dessa hundradelar av en sekund -är ?hur mycket kommer jag hata mig själv om jag INTE gör det? Inte gör det ALLS??
Även fast jag satt på min Alvedoncykel, ful i alla längder och bredder (andfådd, håret på sne och jackan som en säck) tog jag mig ton? Och ropade ?Robert!?
Inte förrän jag börjat trampa på cykeln igen reflekterade jag över hur det borde ha varit för honom. Tycker han att jag är fast i det förflutna om jag ville prata med honom? Skrek jag för högt? Kollade folk? Var jag osammanhängande? Jag tror svaret är nej, men jag kanske borde ha bett om ursäkt åtminstone.
Det är nu- en halvtimme senare- jag måste lugna ner mig för att inte våndas i all evighet. Skitsvårt att inte knappa iväg ett mejl och förklara att jag inte menade något illa. Men som sagt, då får jag komma till rätta med mig själv och inse att han knappast kan ha tagit illa vid sig av att jag brydde mig om hur det stod till med honom. Jag har inte gjort något fel. Jag sa inget olämpligt och jag har inte brutit mot några mänskliga rättigheter.
Jag är så jobbig mot mig själv! Jag har så svårt att glädja mig åt möten, events och händelser eftersom jag kan vara så fokuserad på hur den andre har det. Ogillar den här personen filmen? Pratar jag för långsamt? Frågar jag för mkt?
Den här gången måste jag släppa det, för faktiskt- det kan inte ha varit så hemskt för honom. Eftersom den varade ca en minut. För det är det enda jag har velat i all denna tid, är att få visa att jag bryr mig men utan att framstå som en knäppis. Och jag tror jag fick det, till viss del. Jag kan ju vara hundra på att han inte tror jag är knäpp. Men jag är inte skyldig någon ngn förklaring!
Hela beslutet om att ta kontakt byggde ju ändå på ett egoistisk nyfikenhet. Och lite pga av att idén kretsat så länge att det blivit en princip. Därför borde det nu efteråt kännas bra. Eftersom mission acomplished. Jag och mina olika nyfikenheter brukar inte hindra mig, jag vill följa min magkänsla och jag vill inte ångra något!
Om idén om att säga ett snabbt hej till den människa som betydde mest under de jobbiga tonåren, som vi alla går igenom, skulle kommit för endast ett par dagar sedan hade jag inte lagt ner tid på att hojta. Men nu hade jag tänkt mig detta ett bra jävla tag, därför jobbar jag på att känna mig nöjd över min ?attack? på 37åringen. Jag ska inte störa honom mer.
Det är lustigt att det händer den dag då jag inte tar bussen. (Som jag velade för ett par timmar sedan, buss eller cykeln, buss eller cykeln!)
