CommeSiCommeCa

Jag är inne i en Håkan Hellströmtid. Går och nynnar och nynnar.
Way Out West är förbi, därmed också sista festivalen förbi för i år- antagligen.
Håkans spelning var större än de flesta. Han sjöng med känslan- som alltid. Men mycket mer känsla denna gång och jag vill tro att han inte hade långt till tårar. Han heller.

Själv stod jag och njöt av folkhavet, blå himmeln, vindens sus i träden som hördes trots hög musik... Jag kan inte säga annat än att dte låg i luften.
"Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"
Ja den gillar vi ju- Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. 
Sen lirade dom Hurricane Gilbert. Gilbert som är Håkans högra hand.

En låt som jag inte visste att jag tyckte om så pass mkt....! Men jag stod där och glodde och till slut var allt suddigt! Jag blinkade till och då föll en tår ner. Ögat var tömt och jag såg klart igen. :) men jag fortsatte fälla tårar. Det  kändes inte jobbigt, det var inte heller tragiska tårar, allt var bara vackert. Rörande och mäktigt. Gilbert som är med i bandet var rörd till tårar han med. Då brast det än mer för mig och många andra i publiken, tror jag.

Om artisterna är lika bra nästa år ska jag försöka ta mig dit och jag kommer gladeligen betala 1200 riksdaler för att vara där igen.