Ständigt missnöjd!?
Varför är jag så rädd för att bli uttråkad? Vare sig det gäller ett biobesök, en föreställning eller en lång dag på jobbet tar jag verkligen ut oron i förtid.
För första gången ska jag jobba mer än 5,5 timmar i streck. NIO timmar. På måndag. med start klockan 7 på morgonen. Jag tror jag jobbade mer än 9 timmar i streck när jag jobbade på skivbutiken på NK. Jag minns bara viss oro de första dagarna, och då var det inte för det var ånga dagar som väntade. Jag brydde mig inte hur många timmar det var.
Berodde detta på att det hade med musik att göra? Trevliga okaler? Att jag jobbade med trevligt folk? Jag jobbade inte bara med trevligt folk, jag jobbade ibland med en jag känner sedan lång tid tidigare- av en slump. Längtade jag inte hem lika mkt som jag gör numera? Senaste är nog min bästa teori.
Nio timmar är inte ens lång tid egentligen. Men jag är så orolig inför detta att jag vill ringa och sjukanmäla mig. Men jag bara måste. Bra träning inför att jobba 12 timmar i streck, 2 dagar irad.
Och som sagt, det kan handla om ett teaterbesök och jag oroar mig för att min rastlöshet ska infinna sig. Idag satt jag och var superstressad mitt i en föreställning. Akustiken var hemsk och utrymmet för varje åskådare var minsann bregränsat. Där och då kunde jag ha lutat mig mot bror och gråtit. Som ett barn när det kommer något läskigt på bioduken. VAD ÄR JAG FÖR EN TYP?
På äldreboendet har jag ändå sjukt trevlig arbetsmiljö och kollegorna är inte att klaga på, inte sysslorna heller egentligen. Men jag blir uttråkad ändå. Less. Less. Jag tittar på klockan varje halvtimme. Stupid me.
Inget får tiden att gå lika fort som den gör på gymnasiet, grundskolan. Så formulerar jag mig i denna stund.
Jag kan inte se något jobb som skulle hålla mig tillfreds, en hel dag. Varken butik, café, lagerarbetare, posten... Eller jo, fan va skönt om man fick va brevbärare! Åh!! FÖRUTOM tidiga mornar då då. Men att få röra sig, gå/cykla... det får tiden att gå.
Man satt ändå vid skolbänken minst 7 timmar per dag men det kändes ju inte som det. Mjo ok, många ggr kändes det oändligt, men man hade så lätt att döva smärtan med skratt och fniss med vänner. En stor del av nöjet jag hade att gå till gymnasiet i dessa tre år var ju pga goda vänner.
Jag kan känna att jag skiter i arbetslivserfarenheten!! Bara jag får gå tillbaka till skolan! Då kommer dagarna fortsätta gå som dom alltid gjort.
Men så slår det mig att det kommer inte kännas bättre när jag väl är där heller, jag kommer bli så utmattad av all energi jag lägger på att lära känna nytt folk och få tider, scheman, upplägg,timmar, krav, press och stress. Så då väntar jag med plugg och fortsätter jobba, men jag ser mig inte vilja gå till jobbet på helger och kvällar...
Jag vill ut till landsbygden och få hjälpa ngn stackars bonde där. Få ta i, röra mig och flytta hö, städa... mocka kanske det heter... stall och fixa och dona....
Jag gör inte mkt på dagarna, uträttar ngt ärende varje dag, men istället för att se framemot eftermiddag/helg så oroar jag mig för det. För DÅ ska jag ut och bringa mit till stacken.
Har jag bara inbillat mig att jag är stark och självständig? Varför är jag så lättstött, rubbad och skör. Jag är ostark och jag har alldeles för höga krav på livet. Vad ska jag göra för att bli av med dessa krav? Jag måste bi av med dom, för annars kommerj ag aldrg finna ro och tillfredsställelse.
För första gången ska jag jobba mer än 5,5 timmar i streck. NIO timmar. På måndag. med start klockan 7 på morgonen. Jag tror jag jobbade mer än 9 timmar i streck när jag jobbade på skivbutiken på NK. Jag minns bara viss oro de första dagarna, och då var det inte för det var ånga dagar som väntade. Jag brydde mig inte hur många timmar det var.
Berodde detta på att det hade med musik att göra? Trevliga okaler? Att jag jobbade med trevligt folk? Jag jobbade inte bara med trevligt folk, jag jobbade ibland med en jag känner sedan lång tid tidigare- av en slump. Längtade jag inte hem lika mkt som jag gör numera? Senaste är nog min bästa teori.
Nio timmar är inte ens lång tid egentligen. Men jag är så orolig inför detta att jag vill ringa och sjukanmäla mig. Men jag bara måste. Bra träning inför att jobba 12 timmar i streck, 2 dagar irad.
Och som sagt, det kan handla om ett teaterbesök och jag oroar mig för att min rastlöshet ska infinna sig. Idag satt jag och var superstressad mitt i en föreställning. Akustiken var hemsk och utrymmet för varje åskådare var minsann bregränsat. Där och då kunde jag ha lutat mig mot bror och gråtit. Som ett barn när det kommer något läskigt på bioduken. VAD ÄR JAG FÖR EN TYP?
På äldreboendet har jag ändå sjukt trevlig arbetsmiljö och kollegorna är inte att klaga på, inte sysslorna heller egentligen. Men jag blir uttråkad ändå. Less. Less. Jag tittar på klockan varje halvtimme. Stupid me.
Inget får tiden att gå lika fort som den gör på gymnasiet, grundskolan. Så formulerar jag mig i denna stund.
Jag kan inte se något jobb som skulle hålla mig tillfreds, en hel dag. Varken butik, café, lagerarbetare, posten... Eller jo, fan va skönt om man fick va brevbärare! Åh!! FÖRUTOM tidiga mornar då då. Men att få röra sig, gå/cykla... det får tiden att gå.
Man satt ändå vid skolbänken minst 7 timmar per dag men det kändes ju inte som det. Mjo ok, många ggr kändes det oändligt, men man hade så lätt att döva smärtan med skratt och fniss med vänner. En stor del av nöjet jag hade att gå till gymnasiet i dessa tre år var ju pga goda vänner.
Jag kan känna att jag skiter i arbetslivserfarenheten!! Bara jag får gå tillbaka till skolan! Då kommer dagarna fortsätta gå som dom alltid gjort.
Men så slår det mig att det kommer inte kännas bättre när jag väl är där heller, jag kommer bli så utmattad av all energi jag lägger på att lära känna nytt folk och få tider, scheman, upplägg,timmar, krav, press och stress. Så då väntar jag med plugg och fortsätter jobba, men jag ser mig inte vilja gå till jobbet på helger och kvällar...
Jag vill ut till landsbygden och få hjälpa ngn stackars bonde där. Få ta i, röra mig och flytta hö, städa... mocka kanske det heter... stall och fixa och dona....
Jag gör inte mkt på dagarna, uträttar ngt ärende varje dag, men istället för att se framemot eftermiddag/helg så oroar jag mig för det. För DÅ ska jag ut och bringa mit till stacken.
Har jag bara inbillat mig att jag är stark och självständig? Varför är jag så lättstött, rubbad och skör. Jag är ostark och jag har alldeles för höga krav på livet. Vad ska jag göra för att bli av med dessa krav? Jag måste bi av med dom, för annars kommerj ag aldrg finna ro och tillfredsställelse.
Kommentarer
Postat av: Therese
Äh, jag håller på och oroar mig över nåt som jag inte vet om jag behöver oroa mig för än... LIte typiskt mig att alltid tro det värsta, men förhoppningsvis får jag veta imorrn om allt är bra eller skit.
Trackback
